Den 27 januari och vi de levande
Den 27 januari 1945 befriades de överlevande offren i koncentrationslägret Auschwitz. De och de överlevande från andra koncentrationsläger har sedan dess varit mänsklighetens viktigaste vittnen om en ondska som inte kan förstås och därför måste bygga på kunskap om det som går bortom det förståeliga. Hatet mot judar och föraktet för människor som ansågs underlägsna genom sin tillhörighet, sin födsel eller genom sina svagheter kände inga gränser och skydde inga medel.
Antisemitismen byggde på den förvridna tron på att andras underlägsenhet definierade en egen överlägsenhet. Desto större hat som förkunnades desto större inbillad överlägsenhet för den egna grupp man tänkte sig tillhöra. Det hat som omvandlades till några av mänsklighetens grymmaste handlingar till sin räckvidd och omfattning gjorde det omvända. Det gjorde människor till monster. Nazismens ledare var monster men de gjorde en stor grupp av sina medmänniskor till medbrottslingar och monster som gjorde dem till mänsklighetens paria.
De som står fram i historien är inte som trodde de predikade sin egen överlägsenhet genom att med hatet som ord predika förakt mot andra utan dem som stod emot. De som inte lydde order. De som försökte välta den onda makten över ändan. De som blev offer är dem vi tänker på med ömhet och med sorg. De överlevande som i vår tid blir allt färre och färre men som är vår tids hjältar inte bara genom att de överlevde utan för att de genom sin överlevnad burit med sig vittnesmålen från alla dem som inte kunde överleva ondskan.
Och därmed kommer vi till det som är vår tids uppgift. Att bära med oss vittnesmålen, kunskapen och insikten om att kunskap kan kompensera för det som inte går att förstå. Nu är det vår tids levande som måste stå upp för de överlevandes vittnesmål och minnas den klokhet som präglade deras liv. Den 27 januari är en påminnelse inte bara om dem vi ska minnas och om ondskan som inte får glömmas utan också om den plikt vi inte får lämna.
Det måste leda till ett kompromisslöst bemötande av antisemitism. Stöd till dem som står emot antisemitismen och försvar av dem som hotas av den. Både i vår egen lilla värld och i den stora världen. Det är lätt att säga att det aldrig får hända igen. Så tröttsamt lätt att det ibland blir tröttsamt att höra när det inte följs av handling.
Rättsstatens beskydd av dem som hotas. Demokratins gemensamma stöd till dem som försvarar demokratin. Inte bara med ord. Utan med handling. När det gäller Mellanösterns hotade demokrati. När det gäller Sveriges hotade judiska församlingar. När det gäller passiviteten inför den antisemitism som svenskar möter på gator och torg för att de är judar. Ordens värde måste mätas i den handling de utlöser. Det bör vi också tänka på den 27 januari.