Säg nej till Anderssons löntagarfondsnostalgi

NT krönika, publicerad den 29 april 2024 Magdalena Andersson har nu i ett stort linjetal gått till bred attack på det fria näringslivet och marknadsekonomin. Temat är att staten ska ta över kontrollen, att man ska ”återta den demokratiska kontrollen”. Det är en längtan tillbaka till den tid på 1970- och 1980-talen då Sverige enligt… Läs mer »Säg nej till Anderssons löntagarfondsnostalgi

NT krönika, publicerad den 29 april 2024

Magdalena Andersson har nu i ett stort linjetal gått till bred attack på det fria näringslivet och marknadsekonomin. Temat är att staten ska ta över kontrollen, att man ska ”återta den demokratiska kontrollen”. Det är en längtan tillbaka till den tid på 1970- och 1980-talen då Sverige enligt henne var lyckligare. En tid som dock präglades av stillastående löneutveckling, stora offentliga monopol och återkommande misslyckanden med statlig företagsamhet. Det var i den tidens socialistiska tänkande som löntagarfonderna lanserades.

Med löntagarfonder skulle företagen, liksom i andra socialistiska ekonomier, ställas under statlig eller facklig kontroll.  Det var knappt sex år innan realsocialismen i Östeuropa genom folkligt motstånd och genom sin egen oduglighet föll. Men det var också en tid då socialdemokrater obetingat trodde på socialismen och ville ersätta marknadsekonomin med planstyrda system. I en skrift ”Vad är Socialdemokrati? ”från just 1983 förklarade Ingvar Carlsson det så här:

”Såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd.” Beskrivningen har en enfaldighetens och ansvarslöshetens skimmer över sig.

• De socialistiska ekonomierna hade inte en hög BNP, den var förfärande låg och präglades av köer och av fattigdom förutom av extremt hårt arbete.

• Det var inte enskildheter i ”systemet” som man borde invända emot utan det var totalitära diktaturer som i sin helhet borde fördömas för sin grymhet, sitt förtryck och sitt mördande.

När muren revs blottade all den fattigdom och all den omoral som präglade planekonomierna. Men sex år tidigare drev socialdemokraterna igenom löntagarfonder i syfte att eliminera marknadskrafterna och ställa näringsliv och företag under det Magdalena Andersson kallar ”demokratisk kontroll”, det vill säga statens.

Det ledde till att företag flydde landet. Samtidigt satsade Socialdemokraterna offentliga uppgifter på att fördjupa och utveckla de offentliga monopolen i välfärden. Det var en genom sin ideologi förblindad socialdemokrati som gjorde att 1980-talet blev ett förlorat årtionde genom devalveringar, inflation och skenande skatter. Den 15 februari 1990 fick den socialdemokratiska regeringen avgå under den framväxande finansiella krisen som sedan skulle plåga Sverige under ett antal år. När den dagen efter uppstod valde den att börja kapitulera från tidigare politik genom att plötsligt vända i EU-frågan och steg för steg acceptera marknadsekonomiska reformer. Löntagarfonderna stod man pliktskyldigt kvar vid tills den borgerliga regeringen avvecklade dem samtidigt som socialdemokratiska företrädare försäkrade att de egentligen aldrig var för dem. Den tid Andersson längtar tillbaka till präglas av realsocialismens statliga ägande och monopoliseringen samt en ekonomi som knappt gav någon löneutveckling.

Nu vill man tillbaka och när Magdalena Andersson höll sitt stora linjetal handlade det på nytt om att politiken ska ta kontrollen över välfärden, företagen och människors välfärd. Hon gör det för att hon avfärdar enskilda människors val mellan alla de alternativ som finns i ett fritt samhälle styrt av ”marknadskrafterna”. 

Men det är inte några anonyma marknadskrafter som styr i ett fritt samhälle. Det är fria medborgare som styr, som väljer och som föraktfullt beskrivs som ”marknadskrafter”.

Därför vill hon till att börja med lägga ner all välfärdsverksamhet som är privat. Det blir den största nedrustningen av välfärd något modernt samhälle någonsin har genomfört. Effektiva verksamheter som präglas av nytänkande och anpassning till enskilda människors olika behov och önskemål ska ersättas med den stora skalans byråkrati och där ransonering av tjänster hanteras genom att människor får stå i kö. 

I dag beskriver socialdemokraterna löntagarfonderna som ett misstag de inte vill kännas vid. Något som de av någon tvingades till. Nu är i ivern att ta kontrollen ifrån medborgarna på väg igen. Det är dags att de tvingas ta debatten om de fria samhället. Det är inte ett samhälle där politiken kontrollerar allt. Det är där människorna väljer.

Gunnar Hökmark